Gömd från samhället, glömt av människan, i en kall omgivning. Min matte berättar varje dag till mig att mitt namn betyder "liv". Men om jag är helt ärligt så hade jag de första 5 åren av mitt "så kallade liv" inte mycket positivit att komma ihåg. Jag var instängd i ett "rum" i en iskall lada. Luften var en blandning av olika lukter bl.a. urin, mögel och avföring. Här har jag bott i cirka 5 år. Det fanns ett litet fönster i ladan men den var långt ifrån mig och dagsljus var inget jag kände, likaså friskluft. I denna ladan "bodde" jag med flera andra katter, snarare sagt många många andra katter. Alla vi som blev lämnat åt vårat öde hade olika symptom som visade att vi inte mår alls bra. Det enda som höll oss vid liv var en vänlig själv som kom då och då och försörjde oss med mat och vatten. Men ... många av oss klarade sig inte ...
En dag fick en underbar person veta att vi fanns i denna ladan. Personen jobbade hos Örebro Katthem och kom med god vilja till "våran" lada. Hon blev chockad när hon såg alla katter och vart/hur vi "bodde". Var och en av oss bar på ett stort bagage med problem, framförallt hälsoproblem. Och när man ser så många katter med alla dessa problem så är det ett minne som aldrig kommer försvinner från näthinnan. Likaså minnet när underbara personen titta in i vidas ögon för första gången, med sin pannlampa.
....förlåt, nu måste jag springar till matte och trösta henne, hon gråter alltid när hon tänker på hur jag har haft det, min älskade matte, om hon bara visste hur tacksam jag är henne.... <3
Imorgon kommer DEL II.
